Inom en veckas tid har ett barn till mina vänner och ett barn till makens vänner gått hem till Gud. Idag har jag suttit och gråtit på förmiddagen, eftersom jag då fick veta om det andra barnet. Jag kan inte ens föreställa mig till hälften hur det skulle kännas att mista mitt barn, men jag höll Alva hårt och bad till Jesus för mina vänners skull - att de ska klara av att hantera det som hänt och så småningom kunna gå vidare.Det läskiga mitt i allt är ju att vi själva inte har nåt att säga till om när det gäller liv och död. Det är inte i vår hand att bestämma där, utan vi kan bara hoppas på det bästa, att barnen och andra kära får vara friska och att vi alla får leva länge. Att vi alla ska dö är det enda som är säkert, men det känns så onaturligt att små barn ska dö före sina föräldrar. Dock är det något som ändå sker, och jag hoppas, som sagt, att föräldrarna till barnen kan lära sig hantera smärtan och sorgen, även om det i nuläget känns omöjligt. Vila i frid Miriam och Julie
3 kommentarer:
så forferdelig trist, Emilie. Det er vanskelig å forstå hvordan noe slikt føles, og la oss håpe vi slipper å oppleve det. Tenker på dere og vennene deres. klem.
Ibland förstår man verkligen inte... Det känns som slöseri och det kan vara svårt att ta till sig att det finns en mening och att Gud aldrig gör några misstag....
Kram!
Sånt där tror jag inte det finns nån mening med, alls. Men jag tror inte heller Gud gör speciellt många misstag, men nån mening.. näe.
God works in mysterious ways, och det kommer vi aldrig att förstå "meningen" med, tror jag. Vissa saker får vi bara acceptera att vi inte förstår, utan att gilla eller ogilla det.
Skicka en kommentar