Min dag, so far.

 Vissa dagar fungerar ju inte så mycket så bra. Förmodligen har det psykologiska logiska orsaker, som att man blir uppstressad över det första som går snett, och sen så är man över huvud taget för stressad för att kkunna göra bra resultat efter det? Kanske.. Ja i alla fall så när jag låg och drog mig i morse och skådade mitt vackra barn och man som låg bredvid så var jag glad över dagen. Jag lade mig samtidigt med Alva igår, jag hade fått gott om sömn, och en massa uppvaknanden under natten hade inte tagit udden av det. Sen gick jag ner.

Hundarna skulle ut för att morgonkissa. Och de var visst tvungna att fara långt för att göra det, för när jag skulle vissla in dem så fanns de inte alls på gården. Götapetter! Jag hoppade in i bilen och körde i en trekavrt för att leta dem, stannade ibland för att ropa in dem. Inga tecken alls från dem. Mina tankar om dem var inte det minsta ljusa, nackskott på dem kändes för lindrigt. Grejen är ju att jag aldrig ställer klockan för att ha tid med att förlora en trekvart på morgonen.

Jag åkte hem, och där hade maken och Alva just vaknat och kom ner. Gubben skulle ju iväg att leta hundarna när han fick höra vad som hänt, så jag som redan var jättesen till jobbet blev ännu senare. Ja, för gissa om mitt lilla pyre inte behöll vällingen just imorse? Jag tänkte att det nog är för att hon håller på att bli förkyld, hon har gjort så förut. Ja, men kul. Bara att gå upp och byta kläder på oss båda, torka av soffan en del och så där. Jag tänkte bara ta mig ett par smörgåsar innan jag åkte oxå, såg makrillen och kände suget. Jag tänkte faktiskt att "nu kommer det säkert att stänka runt tomatsås över den vita tröjan jag har på mig. Men nej, det brukar ju gå bra". Jo, eller hur? Klart att det stänkte tomatsås över tröjan så att jag fick byta en gång till. Men smörgåsarna var ju i alla fall goda.

Precis när jag stuvat in Alva i bilen så hade maken fått tag på hundarna, och vi kom överens om att jag skulle åka direkt till inskolningen, och så skulle han lösa av mig snarast möjligt. Där fick Alva en banan som kompensation för den förlorade vällingen. Och det var storsjung tillsammans med alla andra barn på förskolan. Alva skrattade, klappade händer, pjöllrade på som bara den:-) Maken kom efter en stund och jag åkte till jobbet. En dryg halvtimme senare står han i dörröppningen på jobbet och berättar att Pyret har fått upp precis allt igen, över bordet där barnen satt och åt frukt. Pinsamt:-/ Då är det kanske inte nån förkylning, utan magsjuka, då:-(( För det är nåt som går nu, tydligen, så det är klart att vi ska få det.

På jobbet har det väl gått rätt bra, men jag känner mig seg, och håller nog på att bli förkyld. Halsen svällde igen igår kväll. Det blir kanske till att va hemma imorgon, tror inte att föris vill ha Alva hos sig, eller att jobbet vill ha mig hos sig, heller. Nej, jag är inte så uppåt just idag. Men man behöver ju fatiskt inte va det alla da'r.. Nu har jag gnällt av mig lite:-)