Världsautismdagen

Här står han och äter vinbär medan alla andra tar upp pären (potatis). Han spanar lite på dem, och han är nog smartast, han har helt enkelt gått iväg och tittar till farfars vinbärsbuskar. Min pojk älskar vinbär, nämligen. Han älskar alla bär han hittills smakat. Och frukt. Förra sommaren fick jag och maken dela på 3 jordgubbar, resten åt barnen upp 😃 Och så har det alltid varit med pojken, han går inte att stoppa när det gäller våra bär och frukter inne och ute. Han måste ha det!

Jag har inte skrivit om det här på varken facebook eller bloggen. Däremot har mycket "delats" på facebook om autism, så en del har säkert förstått ändå. Jag började misstänka autism sommaren för snart 3 år sen, vi var på 3 festligheter, 2 bröllop och ett släktkalas den sommaren. Alla tre tillfällena så hamnade jag snabbt utomhus med barnen som lekte, för det gick inte att ha vår pojk inomhus. Han var överstimulerad, rusade omkring, såg han en tårta så var den illa ute mm. När jag ville få honom att lugna ner sig och äta middag så skrek han rätt ut, han krumbuktade och skulle absolut inte sitta still och äta! "Alla" tittade ju.. jag funderade på om jag hade en vansinnigt ouppfostrad pojk? Han skulle fylla 2 år den sommaren. Vintern innan, när han var 1.5 år, så hade jag reagerat på att jag aldrig fick honom till att leka utomhus på eget bevåg, han skulle bara bli dragen på boben, och storasyster curlade och skjutsade honom runt, runt på bob och spark.

Hösten 2014 började jag nytt jobb, och i samma veva så började en del av pojkarna på förskolan klaga till mig om att min pojk hade slagit dem under dagen. Jag visste inte vad jag skulle säga, jag bad om förlåtelse å hans vägnar. I december så kontaktade jag BVC och ville ha remiss till logoped eftersom pojken inte pratade. Han var då drygt 2 år, och jag tänkte att han kanske slog andra eftersom han hade svårt att säga vad han ville. Där började den långa vägen till utredning. Ändå har jag tyckt att det gått rätt snabbt och att vi haft mycket tur längsmed vägen. Nåväl, när vi väl kom in i den här Barnmottagningssvängen så sa alla vi träffade; logoped, medicinsk barnläkare, barnpsykolog, specialpedagog att pojken visade många tecken på autism. Jag hade redan räknat ut det, så jag var inte så chockad. Tror min man hade det lite svårare med att höra det. Efter 1.5 år så blev vi beviljad en grundlig utredning, och den gjordes faktiskt av habiliteringen. Tur för oss, en utredning av BUP kan ju lätt ta 2 år innan den ens påbörjas! I oktober 2016 fick vi veta att pojken har autism. Jag hade gissat på asperger eftersom han är så charmig, glad, försigkommen. Min stela bild av autism var ju att man vaggar fram och tillbaka, slår huvudet mot ett element, inte pratar. Just för att vår pojk inte hade språket så var det inte asperger, utan någon gravare form av autism, har faktiskt inte lagt det på minnet. Det känns inte som det viktigaste i sig. 

Autism kan inte botas. Men många med autism kan lära sig väldigt mycket. När pojken utreddes kunde man inte fastslå utvecklingsgraden eller intelligens etc, han var inte alls intresserad av att ställa upp på såna övningar. Jag misstänker att han har en språkstörning, och det ska logopeden faktiskt utreda nu. Sen misstänker jag även en utvecklingsförsening på vissa områden, han är ibland som dottern var när hon var typ 2 år. Leker med vattenkranen, tömmer tvålflaskan, äter upp all tandkräm etc. På andra områden är han före 6-åringarna på förskolan, sånt där som gäller former, pussel, bygga ihop mm.

I maj 2016 var jag på utvecklingssamtal, och då berättade förskolepedagogen som har hand om mina barn att hon föreslagit till förskolechefen att pojken borde ha en extra resurs. Han lärde sig inte lika mycket som de andra barnen, för pedagogerna hann inte med honom. Hon frågade om det vore ok med oss, och jag svarade ja på stående fot! Och maken sa inte nej när han fick veta det. Jag är inte alls insatt i skollagen, så jag har aldrig trott man kunde få hjälp om man inte har en diagnos, men det ska man visst få! Och det fick vi i augusti när förskolan öppnade igen. Oh joy, världens bästa resurs, en man som är så där busig med alla barn. De älskar honom! Vår pojk har tagit rejäla utvecklingssprång sedan augusti 2016, och det tror jag ju inte är någon slump. Han har fått gå undan när han behövt (när det blir stimmigt blir han trött), och han har fått hjälp av pedagogerna på ett helt annat sätt än innan. Han har börjat  prata en massa ord som vi kan förstå, han klär sig själv, även om jag behöver berätta varje steg han ska göra osv. 

Vår pojk är så orädd, han ser ju inga konsekvenser alls av att hoppa, klättra, springa i full fart på is mm. Jag skulle göra mig illa så fruktansvärt mycket om jag gjorde som honom, men ofta så stannar han knappt ens upp om han kraschat, han reser sig och fortsätter. Och det är klart att det finns nackdelar med det här, jag är konstant orolig för vad han ska hitta på, hur långt han ska hinna springa innan vi upptäcker att han är på väg åt nåt håll där han inte borde vara. Vi har hittat honom i Umeälven med vatten upp till magen. Då var han faktiskt inte så morsk, han protesterade inte då farfar tog ett par kliv ut i älven och lyfte upp honom. Det är sånt som gör att vi inte introducerat pojken till promenader, cykelturer mm på vägen. Dit upp får ingen av barnen gå, det har funkat hittills, men jag skulle tro att det spricker i sommar. Men han är i sitt esse när han är på ett lekland, där ska man ju springa runt järnet och hoppa, klättra, rutscha mm. Han älskar det! 💖

Tanken var att vi den här veckan som var skulle påbörja IBT, Intensiv beteendeträning. Men det blev inte så, vi får påbörja det till hösten, förhoppningsvis. Jag skulle kunna skriva så mycket om vår fina pojk! Jag kan erkänna att jag var väldigt ledsen i somras, för jag oroade mig så mycket för hans framtid. Men vi får ta en dag i taget, det går inte att oroa sig för sånt som kanske kommer att hända. Jag har varit så fruktansvärt arg på honom ibland. Och jag älskar honom så vansinnigt mycket, tror inte att någon annan har en lika charmig pojk som jag! 💘