Världsautismdagen 2018

Det bästa vi kan göra för vår pojk, skulle jag då tro, är att åka på Leos lekland eller något liknande. Där svishar han runt, precis som alla andra barn, och han smälter in i stojmiljön. Han fixar faktiskt stojandet där för han är fullt upptagen med att ha roligt. Om det är stojigt på ett kalas, däremot, så måste han ut. Här nedan har barnen fått måla sig till tigrar. Dottern var först ut men sonen ville oxå.. trodde aldrig han skulle orka först vänta och sen sitta still men det gjorde han! Och så glad han var när han kom springandes och visade upp sin fina målning!

Han klättrar ju så gärna. Det är inte så många andra barn som har tid att ligga på en noshörning, men det är ju ett måste. Mest för klättrandets skull..

Det blev ingen IBT (intensiv beteendeträning) för oss i höstas av ett par olika anledningar. Rätt skönt för oss, faktiskt, vi är lite stressade över många grejer, så ännu en sak som ska göras på ett ypperligt sätt vore nog för mycket. G har ofta den här ställningen. Här undersöker han en dagvattenbrunn, han gjorde det varje dag under en period, så då är det bara att inte ha så bråttom utan ta tiden för undersökningen.

Det är ofta själva grejen, att inte ha så bråttom. Känner han sig stressad och trängd så kan det bli en väldigt dålig start på dagen. För alla. Om vi har bråttom så måste jag fejka det så att han inte märker det. Typ jaga/leka, så att det går undan litegrann. Fy för den tiden innan jag kom på lekandet som ett sätt att få till vettiga morgnar. Då nästan varje morgon var en kamp, jag, dottern och sonen var helt slut på innan vi ens kommit oss iväg.. 

Pojken bytte resurs för ett knappt år sedan. Det gick förvånansvärt bra. Kanske för att de är så olika.. hans gamla och hans nya resursperson, alltså. Den nya resursen, som nu inte känns så ny längre, har lagt upp schema så att vår pojk vet hur dagen ska se ut. Det underlättar mycket för honom, och det hade nog varit bra för de flesta barn. De börjar sin dag med att gå till ett rum där vår pojk får spendera en del tid för att öva på olika grejer. Det blev som sagt ingen riktig IBT, men en lightvariant görs, så vi har regelbundna möten med habben. Tack och lov för Sverige!

Våra barn är en stor välsignelse, vi är så glada för dem båda! En del människor blir ändå lite bekymrade när de pratar om vår pojk och undrar hur vi egentligen har det..?? Pannan i djupa veck, och så där. Och nog är jag nästan alltid lite trött, för att förutse när det kan bli onödiga konflikter, och försöka undvika dem (utan att curla), är ett heltidsjobb. Och jag kan inte förutse alla konflikter, så det är lite slitigt ibland. Men vi vill inte ha vår pojk på något annat sätt. Han är som solen, så glad, så kvillrig, han ser ut att älska livet. Och jag hoppas vi kan fortsätta bidra med det till honom. Ja, han blir naturligtvis skitsur på oss många gånger per dag när vi säger nej. När han inte får äta upp en bullpåse, hoppa i soffan, spola vatten hur länge som helst på toaletten osv. Men det går över  efter ett tag, tack och lov. 

Jag kan känna en sorg över att vårt liv är lite mer begränsat än andras. Just nu ser jag ingen lösning på att åka på vanliga semestrar, t.ex., utan hitta en form med enkelhet som pojken fixar, där inte så många andra människor är involverade. Det är ju inte riktigt vad jag drömt om direkt när jag tänkt på det där med att han familj och barn. Men som min man så klokt säger så utvecklas vi nog som personer på ett otroligt sätt hela tiden, så nån gång kanske vi har kommit på det där med att få till vanligare semestrar. 😉 Vi far ju inte å hälsar på någon spontant. Det är inte alltför många som bjuder hem oss heller. Kanske för att vi så sällan orkar bjuda hem folk till oss.. och det är både och det där. Ibland vore det så skönt att få fara hem till nån. Och samtidigt så måste vi fundera på och även fråga - hur ställer ni er till att vår pojk nog hamnar under era täcken i er säng? För han älskar att uppsöka sängar när han är borta.. han drar sig väl undan för att få lite lugn och ro. Och det är inte så lätt att förklara för andra lite lätt och enkelt. Så vi är oftast hemma.

Han surrar så mycket nu, härmar allt som vi säger och försöker sen använda det i rätt sammanhang. Det blir inte alltid helt rätt, men vi kan oftast förstå hur han menar numera. Däremot så kan vi inte fråga honom om saker och få honom att svara adekvat. Eller om väldigt få saker, iaf. Så där sitter stora grejen för oss - hur får man honom att inte bara härma vår fråga, utan förstå att han ska svara med egna ord? Ja, det där kanske kommer. Jag hoppas verkligen det!